de senaste dagarna har min facebookwall översållats av inlägg i debatten om tunaskolan och väggmålningen. om en inte hängt med kan en få sig en uppfattning om vad det rör sig om här. en kan också med fördel läsa om problematiken i både skolans agerande och bilden i sig i detta öppna brev till skolans rektor. jag tänkte att jag skulle vilja säga några ord.
det största problemet med bilden (och allra helst attityden kring den) är att den i långa loppet bidrar till att bevara en våldtäktskultur, i vilken objektifieringen och det sexuella utnyttjandet av den egna kroppen är något en bör finna sig och anpassa sig efter. jag tänker på bjästa, där en femtonårig kille våldtog en skolkamrat och samhället bestämde sig för att sluta upp bakom honom. ni minns kanske det. ni minns säkert också att medan tjejen som blivit våldtagen inte orkade närvara på sin egen skolavslutning, välkomnades killen till kyrkan och hyllades av prästen. ni minns att ingen funderade över varför hon inte var där. ni minns att samma kväll våldtog han igen.
det största problemet med bilden (och allra helst attityden kring den) är att den i långa loppet bidrar till att bevara en våldtäktskultur, i vilken objektifieringen och det sexuella utnyttjandet av den egna kroppen är något en bör finna sig och anpassa sig efter. jag tänker på bjästa, där en femtonårig kille våldtog en skolkamrat och samhället bestämde sig för att sluta upp bakom honom. ni minns kanske det. ni minns säkert också att medan tjejen som blivit våldtagen inte orkade närvara på sin egen skolavslutning, välkomnades killen till kyrkan och hyllades av prästen. ni minns att ingen funderade över varför hon inte var där. ni minns att samma kväll våldtog han igen.
samhället bär på ett sätt lika mycket skuld i våldtäkten som killen själv. de trivialiserade, förlöjligade, smutskastade, slätade över. de gjorde det möjligt för honom att rättfärdiga sitt beteende, att göra om det.
vi förflyttar oss från bjästa och tillbaka till luleå, för nu tangerar tunaskolan tametusan känslig mark.
jag tänker mig ett scenario där någon utsätter en annan för en liknande situation som den på bilden, för att man på tunaskolan stoltserar med en gemenskap och en jargong som fastställts med hjälp av en elevenkät. alla på skolan har ju humor (de där få procenten som inte tyckte om bilden bestämde man sig tidigt för att inte bry sig om). jag tänker mig vidare ett scenario där någon i stället blir utsatt men inte längre vågar, eller ens känner att hen har utrymme, att säga ifrån. vi vet att ett stort problem är att många inte anser sig äga rätten till att själva formulera sina upplevelser av våld, och inte minst sexualiserat våld. en kanske har en känsla av att en varit med om något som inte är rätt, men utgår ifrån att felet förmodligen ligger hos en själv. till exempel, "jag borde ju kunna ta ett skämt". den "humor" som blivit tunaskolans trademark påför alltså skuld och skam hos den redan utsatta, och jag tvivlar på att denne kommer finna något förtroende för vuxenvärlden efter det här. jag kan enbart gratulera skolans rektor och lärarkår åt denna bedrift.
vi förflyttar oss från bjästa och tillbaka till luleå, för nu tangerar tunaskolan tametusan känslig mark.
jag tänker mig ett scenario där någon utsätter en annan för en liknande situation som den på bilden, för att man på tunaskolan stoltserar med en gemenskap och en jargong som fastställts med hjälp av en elevenkät. alla på skolan har ju humor (de där få procenten som inte tyckte om bilden bestämde man sig tidigt för att inte bry sig om). jag tänker mig vidare ett scenario där någon i stället blir utsatt men inte längre vågar, eller ens känner att hen har utrymme, att säga ifrån. vi vet att ett stort problem är att många inte anser sig äga rätten till att själva formulera sina upplevelser av våld, och inte minst sexualiserat våld. en kanske har en känsla av att en varit med om något som inte är rätt, men utgår ifrån att felet förmodligen ligger hos en själv. till exempel, "jag borde ju kunna ta ett skämt". den "humor" som blivit tunaskolans trademark påför alltså skuld och skam hos den redan utsatta, och jag tvivlar på att denne kommer finna något förtroende för vuxenvärlden efter det här. jag kan enbart gratulera skolans rektor och lärarkår åt denna bedrift.
ni är också många som verkar ha blivit överraskade (om än positivt) av att astrid är så klarsynt och analytisk. ungefär som att det faktum att hon är en fjortonårig tjej per automatik skulle innebära motsatsen. inte helt olik den fördom som givit tunaskolan utrymme att förminska och förlöjliga astrids kritik. det kanske vi alla skulle kunna ta och fundera över ett slag. vi skulle nog behöva stanna upp oftare och lyssna på vad människor som är yngre än oss har att säga. vem vet, vi kanske skulle lära oss någonting.