åh herre min ge. nu är way out west-helgen över och skönt är väl det för no var knäna gode darriga och uppsynen int så kaxig längre i söndags efter en fyradagars. men jag har haft det mega så länge det vara!
![11]()
jag måste säga att det blir otroligt speciell stämning i gbg under way out west. sällan upplever jag att det är så tydligt vilka som är något och vilka som är inga. de e ju knappast en originell spaning att wayan är en ankdamm för sthlms mediaelit men ändock blir en typ chockad över exakt hur tydligt detta manifesteras i exakt allt som händer och sker under denna vecka. vi hamna exempelvis på nöjesguidens dagsfester där det bjöds på öl och drinkar och mat, och för en som lev på existensminimum smakar ju inget godare än gratis så glada i hågen var vi över detta och trevligt hade vi. men en får ju för fan ångest efteråt över hur den sociala kodningen i ett sammanhang kan va så otroligt obekant och... karg? det jag vill med detta är absolut inte att klandra människorna där eller initiativet till evenemanget, för jag tror att det handlar om ett fenomen snarare än ett ondskefullt uppsåt. men det är ändå värt att notera.
tydligaste exemplet på detta är när en nöjesguidenperson kom fram till josefin och ville ställa några frågor till "webben". innan josefin hann säga något satte personen i gång att anteckna i sitt block samtidigt som hon la orden i munnen på josefin och ba "angelica va?". josefin svara såklart tveksamt att nä, hon het ju josefin. när hon insåg att hon tagit fel på person, vem än angelica är, mumla hon en framtvingad fråga om vad hon tyckte om eventet, tog en snabb bild och med illa dolt ointresse avlägsna hon sig sedan fort som fan från oss. jag kanske inte ens behöver poängtera att det aldrig dök upp på webben i slutändan. måhända framstår jag som en sjukt kränkt person som inte kan hantera att way out west inte handlar om mig. men det är okej, det får låta så. även jag förstår ju att den här reportern hellre pratar med joel kinnaman än med såna som mig och josefin. jag tycker bara det i mångt och mycket förkroppsligar många av de funderingar som funnits i mig på sistone. så som: vems är det offentliga rummet och hur värderas människorna där i? vilken elitism utspelar sig i den samhällsklick som utger sig för att vara mest öppen? vad är min roll i allt det här?
kanske därför jag drabbades av sådan självmedvetenhet va gällde bloggandet här om veckan (gu vilken slump att det sammanföll prick samtidigt som lille vännen pms gjorde entré). även om min blogg inte alls på något sätt är stor så får jag ju ändå ta med i beräkningen att det trots allt är några folk utanför min vänkrets som läser och det gör ju plötsligt det hela väldigt existentiellt och knivigt. det är ju oundvikligt att en blir en tvådimensionell person för de som inte känner mig och inte undermedvetet kan fylla ut luckorna i inläggen med lite nyans. det gäller ju för alla bloggar en läser egentligen. jag tror att det jag vill komma fram till är att jag är otroligt gla för alla ni som läser och för att ni är så goa varenda en! jag älskar även att det är så sjukt GO och TREVLIG stämning i denna lilla sömnads-gemenskap i hörnet av internets oändliga outforskade universum. systerskap och kärlek till er, kamrater!
egentligen titta jag ba in här för att visa min nya jeanskjol men det blev ju jordens utläggning om gu vet ens vad längre. jag sydde den här i alla fall under mina värsta bakistimmar innan det var dags och he iväg sig på de här mytomspunna dagsfesterna och jag känner mig megafin i den!
![7]()
![8]()
jag visar mer bilder senare när jag har råd att köpa en knapp och kjolen inte längre stängs baktill med säkerhetsnål... men till dess. LEV OCH MÅ.
jag måste säga att det blir otroligt speciell stämning i gbg under way out west. sällan upplever jag att det är så tydligt vilka som är något och vilka som är inga. de e ju knappast en originell spaning att wayan är en ankdamm för sthlms mediaelit men ändock blir en typ chockad över exakt hur tydligt detta manifesteras i exakt allt som händer och sker under denna vecka. vi hamna exempelvis på nöjesguidens dagsfester där det bjöds på öl och drinkar och mat, och för en som lev på existensminimum smakar ju inget godare än gratis så glada i hågen var vi över detta och trevligt hade vi. men en får ju för fan ångest efteråt över hur den sociala kodningen i ett sammanhang kan va så otroligt obekant och... karg? det jag vill med detta är absolut inte att klandra människorna där eller initiativet till evenemanget, för jag tror att det handlar om ett fenomen snarare än ett ondskefullt uppsåt. men det är ändå värt att notera.
tydligaste exemplet på detta är när en nöjesguidenperson kom fram till josefin och ville ställa några frågor till "webben". innan josefin hann säga något satte personen i gång att anteckna i sitt block samtidigt som hon la orden i munnen på josefin och ba "angelica va?". josefin svara såklart tveksamt att nä, hon het ju josefin. när hon insåg att hon tagit fel på person, vem än angelica är, mumla hon en framtvingad fråga om vad hon tyckte om eventet, tog en snabb bild och med illa dolt ointresse avlägsna hon sig sedan fort som fan från oss. jag kanske inte ens behöver poängtera att det aldrig dök upp på webben i slutändan. måhända framstår jag som en sjukt kränkt person som inte kan hantera att way out west inte handlar om mig. men det är okej, det får låta så. även jag förstår ju att den här reportern hellre pratar med joel kinnaman än med såna som mig och josefin. jag tycker bara det i mångt och mycket förkroppsligar många av de funderingar som funnits i mig på sistone. så som: vems är det offentliga rummet och hur värderas människorna där i? vilken elitism utspelar sig i den samhällsklick som utger sig för att vara mest öppen? vad är min roll i allt det här?
kanske därför jag drabbades av sådan självmedvetenhet va gällde bloggandet här om veckan (gu vilken slump att det sammanföll prick samtidigt som lille vännen pms gjorde entré). även om min blogg inte alls på något sätt är stor så får jag ju ändå ta med i beräkningen att det trots allt är några folk utanför min vänkrets som läser och det gör ju plötsligt det hela väldigt existentiellt och knivigt. det är ju oundvikligt att en blir en tvådimensionell person för de som inte känner mig och inte undermedvetet kan fylla ut luckorna i inläggen med lite nyans. det gäller ju för alla bloggar en läser egentligen. jag tror att det jag vill komma fram till är att jag är otroligt gla för alla ni som läser och för att ni är så goa varenda en! jag älskar även att det är så sjukt GO och TREVLIG stämning i denna lilla sömnads-gemenskap i hörnet av internets oändliga outforskade universum. systerskap och kärlek till er, kamrater!
egentligen titta jag ba in här för att visa min nya jeanskjol men det blev ju jordens utläggning om gu vet ens vad längre. jag sydde den här i alla fall under mina värsta bakistimmar innan det var dags och he iväg sig på de här mytomspunna dagsfesterna och jag känner mig megafin i den!
jag visar mer bilder senare när jag har råd att köpa en knapp och kjolen inte längre stängs baktill med säkerhetsnål... men till dess. LEV OCH MÅ.