nu ska jag vara allvarlig för en sekund för just nu är jag så himla ledsen. lyckan över våra rosa framgångar är för mig nästan totalt överskuggade av att det europa som tar form är en karg och skrämmande plats. om jag är rädd, vad är då de människor som är jagade på riktigt undrar jag? i morgon ska jag kämpa, men i kväll sörjer jag, för:
vi har ju fått lära oss om det här. vi har gått igenom det som hände för sextio år sedan igen och igen. de sa: historien får inte upprepas, och vi sa: om detta må vi berätta! jag tänkte: vad ska ske i världen för att det oförlåtliga och oförståeliga ska kunna hända igen? vilka outgrundliga vägar leder dit om hundra år när vi är döda och ingen längre kan vittna? ni förstår, när överlevande av förintelsen drog upp tröjärmen och visade oss tatueringen och när ritningarna av koncentrationslägren rullades ut framför oss tänkte jag aldrig att den fruktade framtiden skulle vara bara precis utom räckhåll. jag trodde inte att de som såg det ske skulle få se det igen. vad ska hända med oss nu när framtiden är här
blondinbella delar min uppfattning. men i henne skaver inte bara brunskjortornas intåg i eu-parlamentet utan också F!'s framgångar. för mig ter sig feminismen just nu som den enda strimman av ljus. vi är ute efter något så radikalt som allas lika värde. vi blir kallade extrema och odemokratiska, inte minst av sverigedemokrater. vi åberopar yttrandefriheten för vår rätt att slippa bli förtryckta. de åberopar yttrandefriheten för sin rätt att förtrycka. den fundamentala skillnaden i att förhålla sig till medmänniskor.
så därför.
när jag går och lägger mig efter valresultatet deklarerats är det som om någon slagit an ett moll-ackord i mitt bröst. det känns fortfarande 05:30 när klockan ringer nästa morgon och jag promenerar till jobbet. den där förnimmelsen av att någonting hemskt just skett, ett ovälkommet besked. det ligger där och durrar i mig och i hela luften. jag hinner inte dricka många munnar kaffe innan en annan sorts verklighet gör sig påmind. den kräver min närvaro och lämnar min ängslan till sen.
jag arbetar inom vården. vi springer i korridorerna, tvättar varsamt av och hjälper till att ta på en fin blus. håller den som inte kan sluta skrika i handen. kokar gröt, bäddar sängar och den som inte kan äta hjälper vi att äta. det är hektiskt om morgnarna. det är hektiskt dygnets alla timmar. vid tio-kaffet kan vi sitta ned en stund och andas ut. men vi pratar inte om eu-valet, vi pratar om ergonomiska skor. tonen jag har i bröstet fortsätter klinga ensam.
när jag kommer hem igen är kroppen trött och hjärtat sorgset. i mitt facebookflöde kan jag se människor som repat bilen, ätit en god middag och köpt konsertbiljetter. jag ser en massa vardagar som inte vänts upp och ner. på ytan en bekymmerslös tillförsikt. och jag förstår inte. för i mig känns det så här:
vi har ju fått lära oss om det här. vi har gått igenom det som hände för sextio år sedan igen och igen. de sa: historien får inte upprepas, och vi sa: om detta må vi berätta! jag tänkte: vad ska ske i världen för att det oförlåtliga och oförståeliga ska kunna hända igen? vilka outgrundliga vägar leder dit om hundra år när vi är döda och ingen längre kan vittna? ni förstår, när överlevande av förintelsen drog upp tröjärmen och visade oss tatueringen och när ritningarna av koncentrationslägren rullades ut framför oss tänkte jag aldrig att den fruktade framtiden skulle vara bara precis utom räckhåll. jag trodde inte att de som såg det ske skulle få se det igen. vad ska hända med oss nu när framtiden är här
blondinbella delar min uppfattning. men i henne skaver inte bara brunskjortornas intåg i eu-parlamentet utan också F!'s framgångar. för mig ter sig feminismen just nu som den enda strimman av ljus. vi är ute efter något så radikalt som allas lika värde. vi blir kallade extrema och odemokratiska, inte minst av sverigedemokrater. vi åberopar yttrandefriheten för vår rätt att slippa bli förtryckta. de åberopar yttrandefriheten för sin rätt att förtrycka. den fundamentala skillnaden i att förhålla sig till medmänniskor.
så därför.
när jag går och lägger mig efter valresultatet deklarerats är det som om någon slagit an ett moll-ackord i mitt bröst. det känns fortfarande 05:30 när klockan ringer nästa morgon och jag promenerar till jobbet. den där förnimmelsen av att någonting hemskt just skett, ett ovälkommet besked. det ligger där och durrar i mig och i hela luften. jag hinner inte dricka många munnar kaffe innan en annan sorts verklighet gör sig påmind. den kräver min närvaro och lämnar min ängslan till sen.
jag arbetar inom vården. vi springer i korridorerna, tvättar varsamt av och hjälper till att ta på en fin blus. håller den som inte kan sluta skrika i handen. kokar gröt, bäddar sängar och den som inte kan äta hjälper vi att äta. det är hektiskt om morgnarna. det är hektiskt dygnets alla timmar. vid tio-kaffet kan vi sitta ned en stund och andas ut. men vi pratar inte om eu-valet, vi pratar om ergonomiska skor. tonen jag har i bröstet fortsätter klinga ensam.
när jag kommer hem igen är kroppen trött och hjärtat sorgset. i mitt facebookflöde kan jag se människor som repat bilen, ätit en god middag och köpt konsertbiljetter. jag ser en massa vardagar som inte vänts upp och ner. på ytan en bekymmerslös tillförsikt. och jag förstår inte. för i mig känns det så här: